Vilse vilse spindel.

Ni vet.. jag trodde jag var vuxen, 25bast fyller jag i år. Utifrån sett har jag det bra ordnat och i ärlighetens namn har jag kanske det, det flyter ju på iaf. Jag trodde jag varit med om, fått höra och inte minst läst om hur hårt livet är. Men det värsta jag någonsin fått höra känns bara som toppen av ett isberg. People are never as they portrait themselves, det lärde jag mig av dr phil för många år sedan och visst är det så. Jag tänker mig själv som en öppen person, som VILL förstå andras åsikter och som faktiskt kan ifrågasätta sig själv. Jag har inte sådär galet höga förväntningar och krav på min omgivning men jag har ändå hittat något jag inte kan förstå. Folk som tar vad fan för skit som helst, som förlåter allt, folk som på riktigt försvarar våld emot de man älskar och anser det vara nödvändigt som för att visa att man bryr sig. Folk som mår så mkt sämre än de förtjänat för att de är så kontrollerade av något eller någon annan och inte får se någonting utanför sin egna bubbla. Det är vansinnigt frustrerade att saker som ter sig uppenbara inte ses på samma sätt av andra. Det känns som att min världsbild måste byggas upp från början igen, jag är fyra år igen. Och jag älskar min fina familj och mina underbara föräldrar. Mitt enda problem är att jag är tjock, och jag tror inte ens jag egentligen behöver bry mig om det längre. Jag håller på vakna. Kanske är jag fortfarande fyra, jag har sovit och hela mitt liv har varit en dröm. Dags att förbereda sig för det verkliga livet?