En lugn kväll. Jobbar extra.
Knäckt efter gårdagens misär men glad åt att hjärnan är sorgsen och inte panikslagen. Det är lättare att hantera.
Min enda gamla goda vän är hem och hälsar på, den enda jag inte skrämt bort helt. Jag vet inte, men världen känns mindre skrämmande när jag vet att hon sitter i ett hus bara en promenad bort <3
onsdag 30 maj 2012
Crying mode
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skönt att din vän är där härligt och rå om vandra nu! Tack för dina tips också det måste jag pröva för detta går ju inte =) Kram kram
SvaraRaderakänner igen det där, har inte så många vänner kvar och de jag har träffar jag väldigt sällan.. man får hålla kvar i de få man har kvar.
SvaraRaderasv: ja, man får väl ha dåliga dagar.. men det är så frustrerande att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.. sen har jag inte så många veckor kvar av behandlingen så jag vill känna att jag kommit längre innan jag måste sluta.. kram!