Vad bryr sig vinden om förbud?

Idag är det exakt fyra veckor utan misär.

FATTAR NI HUR ENORMT DET ÄR?

och till min sjuka hjärnas förvåning har jag INTE gått upp i vikt
utan jag har faktiskt stått ganska stadigt på mina siffror och om
något så har jag tappat några hekton. Jo hjärnan, vågen ljuger inte!

Ska jag reflektera så har jag faktiskt mått bra.
Överätning och panik till trots.. så har det ändå inte varit så hemskt.
På nåt vis känns det som jag lyckats stå stadigt genom mycket.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Nu vacklar jag. Kalas ikväll och jag har gråtit sedan han åkte.
När honey var här på lunch så ringe hon till honom och allt blev svart.

Jag vill ha en ursäkt från honom, självmant. För att han klantat sig.
Och jag vill att han lovar mig att nästa gång göra så hon inte behöver ringa om det där.
Det kommer han inte ge mig, och jag går sönder. Han förstår inte alls.
Kan jag kräva att han slutar låta så jävla glad när hon ringer?
Kan jag kräva att han slutar vända upp och ner på sitt/vårt liv,för att det ska passa henne?

FAN FÖR ALLT.

Sen är jag rädd, JÄTTERÄDD, för något jag tror kommer hända snart.
Det är två saker som kommer drabba dem. Saker jag ser vid horisonten.
Saker som jag verkligen förstår att de kommer behöva varandra i.
Som mamma och pappa, och som matte och husse till en hund.

Men ska det verkligen vara så?
Att jag 'väntar' med att ställa krav på att det ska vara 'vi' tills det är över?
Att jag längtar efter hemska saker, så att det kan bli vi på riktigt?
Att jag tänker på tiden efter, som vår tid.

Nä, jag ser ju själv att det är galet.
Jag tror att om jag säger så som jag skrivit här till honom, borde han oxå förstå.
Kanske kanske se att det är lite fel.

Önska mig lycka till idag. Syster ska komm hit nu. Det behövs <3
Håll era tmmar för att jag ska klara vara stark ikväll!
Att jag behåller kontrollen.